Jag slogs precis av känslan att jag är ensam, helt sjukt ensam. Ja, jag har min underbara sambo och min älskade mamma men vem har jag mer? Klart jag har några kompisar kvar, Sandrah, Elin och Ella, men vi ses typ aldrig, pratar mest bara i telefon. Sen har jag ingen fler. Inga vänner att umgås med, att träffa och bara hänga och hitta på saker med. Jag känner mig ibland så ensam, som idag. Jag hade dödat för att ha ett gäng kompisar att hänga på stan med, fika och bara fjanta. Jag verkar ha försummat alla. Ingen som orkat stanna kvar, eller så vi växt ifrån varandra, skaffat oss olika intressen och kompisar. Jag kan vara komplicerad - jag vet! och jag vill vara ensam ibland, men nu har det vänt. Jag vill umgås med folk, träffas och ha roligt.

Ibland sticker det i mig av avundsjuka när jag läser bloggar där dom skriver att dom har umgåtts med vänner hela dagen, fikat och skrattat. Jag vill oxå! Det var det som var bra med skolan, man hade alltid en umgängeskrets (även om jag nästan alltid stod utanför och såg på och låtsades som ingenting). Jag saknar det, jag saknar gemenskapen...